Snö och krumelurer

I dag vräker det fullkomligt ner snö. Jag och Smurfen har skottat och skottat, men ändå är det lika mycket när vi sticker näsan utanför dörren. Undrar lite över hur det ser ut i morgon bitti, men det tar vi då.

Smurfen har tagit sin medicin i 3 dagar nu, och det märks lite skillnad i hennes humör. Hon sover bättre på natten med insomningstabletten, så underbart, men humörsvängningarna som dykt upp i dag är inte så roliga. Hoppas att dom är övergående! För jag vill inte att hon ska må dåligare, utan tvärsom. Vi tar oss igenom detta stadium och hoppas på skillnad. Det utbrottet hon fick i eftermiddags var inte nådigt. Mjölken for ut över golvet, och hon svor och skrek åt både mej och hennes kompis och det gick inte att få riktig kontakt med henne, så hon kunde lugna sej, utan hon fortsatte här, och jag fick försöka förklara för hennes kompis att smurfen har börjat med medicin som kan göra henne så arg så hon inte vet riktigt vad hon säger och gör. Det är inte lätt det där, för även om kompisen varit med förut, så har det aldrig varit så här illa. Men sen vände hon på en 5-öring, precis som det aldrig hade hänt. För att om 10 minuter komma igång igen. Men det slutade bra i sista ändan.

Jag skrev ett mejl till hennes fröken, berättade och bad dom vara uppmärksamma fortsättningsvis så det inte blir såna här grejjer i skolan. Det kan gå väldigt fel om man inte kan hantera det rätt. Så bäst att alla berörda vet om vad som händer omkring henne och med henne. Hon är viktig och det bästa jag har.

Själv fick jag ett bra besked i dag från Försäkringskassan. Jag blev beviljad full sjukersättning, vilket jag aldrig vågat hoppas på. Jag har fått kalla handen förut och blivit utkastad utan ersättning. Men denna gången blev den beviljad. Det känns så skönt att äntligen kunna slappna av och inte behöva oroa sej hela tiden, hur det kommer se ut nästa vecka, nästa dag osv. Inte kunna planera och lägga upp rutiner, för man är rädd att de inte ska kunna fungera, för att någon tar ifrån en det man försöker bygga upp så gott man kan.

Många vet inte hur mitt liv är, eller så vill dom inte förstå. Men det är okej! Det är jag som lever det och jag som får kämpa för mej, min smurf och vårt varande på denna jord. Men jag behöver inte bli dömd av trångsynta besserwissers som hört nåt här eller vet nåt där. Ingen har vandrat i mina skor och kan inte ens föreställa sej vad jag gått igenom i mitt liv. Ingen vet hela historien, och ag tar den med mej i graven när det är dags. Jag har Inget som helst behov av att riva upp hela historien för att försöka få någon att ändra uppfattning om mej, då halkar jag ner igen och upplever allt om och om igen. Så jag försöker inte, utan säger bara att så är det. Jag är inte den samma som jag en gång varit, och kan inte bli det heller. Det är en otroligt smärtsam sorg för mej, men jag är den jag är i dag med toppar och dalar. Jag är människa, en människa som försöker fungera varje dag, men inte lyckas fullt ut, men det är okej. Jag gör mitt bästa och måste göra det på egen hand. Det är bäst så. En vacker dag ska jag skriva ner hela historien, men det är när jag känner mej stark nog att göra det. Det är något jag vill göra. Nog om mej, jag har fått bekräftelse idag och det känns otroligt bra.

Tillbaks till min smurf  =)  Jag önskar henne en bättre dag i morgon, och hoppas få hem ett gladare barn än jag fick i dag. Hon förtjänar att må bra, för det är hon. Bra , genialisk, intelligent, unik, vacker och otroligt kärleksfull. Precis en sån jag vill att hon ska vara. Hon säger att jag är den bästa mamman hon kan ha, för jag kan henne, vet henne och det gör henne trygg. Vad spelar det för roll om hon har Aspergers och Adhd? Det är bara bokstäver och krumelurer . och jag älskar henne oavsett hur många krumelurer hon består av. Så det så.

Nollningsstatus

Tänker skriva om våra handikap här inne from nu. Vår vardag, problem och glädjeämnen, ja helt enkelt vårt liv som oss själva. Passar bra att börja här och nu, för vi har förändringar omkring oss i massor just nu.

Då börjar vi en ny epok i vårt liv igen.

Smurfen var ju hos läkaren på Hab i tisdags. Han förstod genast vad jag talade om och förutom Aspergersdiagnosen så har vi nu även en Adhd diagnos. Amen på det! Det har jag tänkt hela tiden. Så nu har vi fått ut Strattera och Circadin till henne. Läkaren undrade varför hon inte fått medicin innan när hon har det så jobbigt? Jag sa till honom att inte är det jag som stått i vägen för det. Jag har bönat och bett på mina bara knän för min lilla smurf, men nej, ingen har lyssnat förrän nu! 8 år har det tagit tills i dag, 7 utav dom har jag kämpat för att få en utredning eller psykologbedömning på mitt ohanterliga ångestfyllda barn.

Tänk så många tårar av frustration, trötthet, uppgivenhet och ilska som runnit nerför mina kinder. Tänk hur många tårar, tankar och så mycket smärta min lilla smurf bär inom sej och som hon inte orkat bära heller pga att sociala myndigheter skyllt på att hon inte har någon fadersgestalt hemma, och en mamma med dålig ekonomi, blablabla. Dom borde skämmas, säger jag bara. Egentligen skulle dom få böta till varje barn dom missbedömer, för det är nog fler än vad dom hjälper! För hur kan dom bedöma när dom ser ett barn som kryper runt på golvet gråtandes och skäller som en hund under hela besöket, att det är för att vi inte har nån fadersgestalt eller dålig ekonomi? Kan det vara så att barnet får Doggy i stället, för mat? Ja, så måste det vara!? Eller hur tänkte dom där?

OM jag fick bedöma situationen, så har det inte med något av det att göra, utan det beror på att barnet inte känner de människor som trampat in i hennes hem, och dessutom nonchalerar henne och sitter vid köksbordet och talar om henne i 3:e person med hennes mamma. Hon bet den ena kvinnan i fråga i benet vid ytterdörren för att hon inte tittade på henne. (bra gjort egentligen, eftersom det inte var för min skull dom skulle varit där utan för att se hur barnet fungerade i hemmet) *obs. sarkasm* Behandlar dom henne som en hund, så får dom en hund, hon är smart! Hon tänker rakt!

Nu har vi efter många år i alla fall kommit till en punkt där vi kanske kan få en förändring. Vi har Habiliteringen med oss i ryggen, Smurfen har fått hälpmedel av arbetsterapeuten, klocka, almenackor, väggschema och kedjetäcke. Adhd medicin och insomningstabletter av läkaren, och en psykologkontakt för henne själv på hab. Vi har även fått beviljat ett halvt vårdbidrag på försäkringskassan, för att hon ska kunna få sina behov tillgodosedda.

Vi ska även flytta till en bättre lägenhet i årsskiftet, där vi kan börja om från noll, planera om och skala av intrycken lite, skapa en lättare omgivning för både henne och mej. Vi ska försöka få en riktigt bra omstart jag och min lilla smurf! Nu är det bara skolan vi ska fortsätta trycka på, för där är det ganska så ohållbart i framtiden om dom inte börjar anpassa redan nu. Än så länge hänger hon med någorlunda, men det blir större krav både från skola och klasskamrater, så vi får se hur det blir framöver. Jag kommer skriva det här .

Häng med i våra svängar om du vill =)

Så jäkla klokt

Han hade mycket under håret den mannen!

Och som ADHD bejb kan jag inte annat än säga 

att han har så jäkla rätt i just det!

Tänk att människor i hela mitt liv har försökt att göra mej till en annan person än den jag är, utan att ens ta sej en ynka millisekunds tid till att ens fundera på varför jag är som jag är?

När de inte lyckas i sitt omformande så får dom nåt slags ångest tillstånd, säger att jag inte är klok, att det inte går att umgås med mej, för jag tar så mycket energi!

Varför lägger dom ner massa energi då ? Enklast skulle väl vara att liksom ta mej som jag är? Många människor är knepiga filurer i allmänhet, som alltid tar den svåra stigen först, fast det finns en motorväg som leder rakt fram till slutsatsen att jag är den jag är.

Jag är född med ett handicap. Ett handicap som inte syns på utsidan, som ingen kan se, känna på eller höra heller för den delen. Jag har ADHD och reviderande ångest samt post traumatisk stress pga livet.

Min uppmärksamhetsstörning, gör att jag rycks iväg av minsta lilla ljud, eller rörelse i ögonvrån, eller av en doft någonstans ifrån. Det lilla får mej att tappa koncentrationen totalt från det jag håller på med. Och det ställer till det. Nyss kokade jag knäck över hela glashällen, bara för att min dotter sa någonting. Jag glömde av vad jag höll på med som vanligt.

Jag skulle lägga in brödet i skafferiet i morse, och hittade gårdagens post på hyllan ovanför brödet, och så ser det ut omkring mej. Min mössa har varit försvunnen sedan i Söndags och i dag hittade jag den, bland mina cd-skivor i bokhyllan. 

Så ser mitt liv ut, jag försöker fixa och dona som alla andra, för det har jag blivit tjatad på att jag ska klara sedan jag var liten, att annars är jag dum om jag inte klarar av sådana lätta sysslor! 

Jag klarar det inte! Men jag är inte dum heller!

I am a genius

and people are to stupid to see that

Klok som en bok

Smurfen har briljerat i klokhet igen =) 

Vi tittade nämligen på Tintin på  Teliaboxen och hon var väldigt fascinerad av honom. Så slutsatsen kunde ju bara bli så här =)

- Mamma, vad skönt att det finns en till i världen som är nästan lika smart som jag!

- Vem då, undrar jag? 

- Tintin så klart, vet du ingenting eller? och hans hund fast då blir det 2 men det gör inget! Vi får trängas =)

Svårt att förklara...

Hur förklarar man för sitt barn vad hennes diagnos betyder, varför hon fått den och hur hon kan göra för att inte känna sej annorlunda? Hon har Aspergers syndrom och uppfyller alla kriterier, plus överaktivitet och adhd problematik,
Det är inte lätt, för jag har inte alla svaren, jag kan inte så mycket, bara lite grann liksom.Jag har själv Adhd, så det vet jag precis vad det är.  Men jag kan min dotter, utan och innan. Så hur hon fungerar, vet jag. Hon vet också att jag kan henne, det brukar hon säga.

-Jag vill ha min mamma, för hon kan mej!

Det tycker jag känns jättebra att höra, för det innebär att hon litar på mej, och vet att jag kan hjälpa henne på ett bra sätt, förstår, när något är jobbigt eller svårt. Jag är en livboj, när hon blir vilsen och får panikattacker, blir arg osv. Och jag vet hur jag ska måla hennes värld i massa vackra färger.  Färger som lyser starkt, klart och helt okomplicerat bara för att det är så det faktiskt kan vara, om man är insatt i ett barns svårigheter.  Okomplicerat och enkelt. Svårare är det inte egentligen. Det är omgivningen som skapar svårigheterna, när dom inte kan acceptera, lyssna , lära och försöka förstå vad det handlar om. Man tycker det är jobbigt och känns konstigt. Vill helt enkelt inte. Men vad dom inte förstår är att de sårar och gör illa, när de ställer samma krav på ett barn med autism som en "normal fungerande". De tänker annorlunda, och fungerar annorlunda, har starkare känslor, rikare fantasi och är för det mesta mycket mer intelligenta än vanligt fungerande.

Bar en sån sak att man säger att bollen är rund!
Den är inte rund, för det går neråt i sömmarna på en läderboll så det blir små kanter och då kan den inte alls vara rund. Den är kantig. Ganska logiskt egentligen, bara det att bollen är rund det har vi alltid fått höra. Men sanningen är att det ligger i betraktarens öga, beroende vem det är som tittar på den och hur man ser det.

Jag tycker filmen här ovan är jättebra, den säger otroligt mycket =)

Jag kan inte då mycket, men jag tänker lära mej. För jag vill att världen ska vara lika färgglad för alla. och det är inte förälderns fel för att man skämt bort sitt barn, eller något sådant. Det är ett NP-handicap och det är därför man slåss för sitt barns rätt varje dag. Man slåss för att människor omkring en ska förstå att det inte går att tillrättavisa på samma sätt, för den känslan du ser, är kanske inte den som faktiskt är. Man måste vända på saken och ta en kik från alla synvinklar och hur det blev som det blev. Hur betedde man sej själv och kunde det uppfattas på ett annat vis, för att man visade en annan sak med ansiktsuttrycket än med munnen. Det är en del jobb man måste lägga ner i början för att lära sej tänka om så det blir rätt. Ibland behövs bara en hand i den lilla handen och så gör man om det tillsammans, det som blev fel. Utan ilska, utan hårda ord. Det är inte så svårt egentligen. Man behöver inte använda ord för att förklara, utan hela sej. Handling säger mer än ord och är lättare att ta till sej.
Min dotter kopierar betéenden, meningar, uttryck och tonläge. Ibland tror andra att hon faktiskt är så allvetande som dom ser henne vara, medans jag som känner igen uttrycken från ett program hon sett, eller något hon hört på radion, eller något hon hört nån annan säga. Det är ganska enkelt att se hur det funkar egentligen om hon hamnar i en situation där det inte går till så som hon sett eller hört innan. Hon får helt enkelt en panikattack, kryper i hop, kanske gömmer sej, eller blir en hund som kryper runt på golvet och skäller, saker som tar henne bort från situationen. Kanske får hon ett raseriutbrott. Saker går sönder här hemma, jag blir slagen, men det är inte med mening. För det spelar ingen roll hur ledsen eller ont jag får, hennes förtvivlan är större. Det är inte okej att slåss, men hon vet inte hur hon ska få kontroll på situationen. Allt blir upp och nedvänt. Och jag tar hellre än smäll än ser henne rusa ut , klättra upp så högt hon kan komma i ett träd och må dåligt, där jag inte kan nå henne. Då blir jag maktlös.
Föräldraskap är svårt.

Orkar inte riktigt

Ska det vara så här?

Skrev ett långt jävla inlägg, men struntade i det, det hjälper inte ändå.

Nybliven hundägare

Bilden är ganska så nära sanningen , om jag ska beskriva vad som motionerar mej numera. Fast med massa mer päls överallt och attityd minsann!

Jag har alltså ärvt 2 tanthundar, modell korv, full av päls så man inte ser vilken ända man ska sätta kopplet i. För att vara säker på vilken ända man pratar med, är det bästa knepet att plocka fram en köttbulle som man sedan för fram mot sin håriga korv. Den ändan som hugger, är den ändan man ska sätta kopplet på. Jag är så otroligt finurlig, som löst detta dilemma på så vis.

I ärlighetens namn var detta ett impulsivt agerande från min sida, åter igen. Impulser är min grej, jag utför gärningen och tänker efter, just efteråt. Jag såg en annons om 2 tanthundar som behövde komma till ett nytt hem akut, pga sjukdom hos ägaren. 2 ShiTzu tanter på 8 och 10 år letade efter en ny adress. Jag ringde, åkte dit, och fattade beslutet att genast ta med korvtanterna hem. Deras Matte kunde inte stå rakt, utan lutade mot en vägg, en möbel eller vad som fanns tillgängligt. Tog sej fram i sakta ostabilt mak, alltid stödjandes mot nånting. Hon har alltså MS, plus att hon legat 2 månader på sjukhus för en hjärnblödning. Människan hade inte oddsen på sin sida, så jag tvekade inte en sekund. Hennes ögonstenar skulle inte få åka runt som rotlösa vilsna saker, osäkra på vad dom ska hamna här näst. Utan jag lovade den stackars kvinnan att hennes hundar skulle få ett värdigt liv, i mitt palats. Jag vet inte hur många gånger hon tackade mej, och sa att jag var en ängel som gjorde detta för henne . Hon kände på sej att jag är en bra människa och djurvän. Annars hade inte hennes yngsta hund lagt sej på rygg och visat underkastelse så fort. Det har hon aldrig gjort för någon annan. 

Så ni förstår, detta var meningen!

Här är jag nu med mina 2 tanter, som motionerar mej varje dag i minst 2 timmar. Jag har längtat efter promenad sällskap och nu fick  jag det. Något som jag måste göra även om det ösregnar eller blåser kallt. Det finns inga undanflykter i världen. 

Bättre kan det inte bli.

Andra löser gymkort för dyra pengar, eller  springer på viktväktarna och andra seminarier som absolut inte är gratis. Men jag tycker denna investeringen är mycket bättre, och den kommer ge resultat samtidigt som man får kärlek, frisk luft och har varma fötter om nätterna. Tanterna funkar som fotvärmare, glädjekälla, gossedjur, våtservett och massa annat också. Fenomenalt !

Härmed titulerar jag mej vid mitt nya indianska namn:

Vandrar med bajspåsar

Förvirrad? Yes!

Vi är ju skapta för att hitta ett byte och fånga det, laga till det och käka, skulle nån vifta med bindor, cigg, batterier, dvd:er, läppstift, strumpor, osv så skulle inte en jäkel fått skjutit sin medda.

Det flashar och flaxar olika saker överallt, privatliv existerar inte längre. Ena stunden ser man en gråtande kvinna med ett dött barn i famnen på tv, och nästa sekund står det en colaburk, på samma plats, hur fan ska ungarna lära sej vikten av ett liv? Eller hålla isär begreppen?




Om nån svälter ihjäl, är det lugnt, det är bara att chilla och ta en cola, så baah!




Det är inte konstigt att man är förvirrad. Att ungarna är som dom är.. Att söka efter mer kunskap är en utmaning, men att korvstoppas systematiskt, är en plåga.

Inte konstigt att dom flyr in i parallella världar, bland wizards, gnoomer, orcher och andra väsen. Där har alla sin plats, sitt värde, sin grupp att utvecklas i, i eget tempo.




Jag förstår att den världen är mer lockande.

Jag skulle ha ett större värde som noob där, än som människa här.




Den här världen passar inte mej.