Smurfen har tagit sin medicin i 3 dagar nu, och det märks lite skillnad i hennes humör. Hon sover bättre på natten med insomningstabletten, så underbart, men humörsvängningarna som dykt upp i dag är inte så roliga. Hoppas att dom är övergående! För jag vill inte att hon ska må dåligare, utan tvärsom. Vi tar oss igenom detta stadium och hoppas på skillnad. Det utbrottet hon fick i eftermiddags var inte nådigt. Mjölken for ut över golvet, och hon svor och skrek åt både mej och hennes kompis och det gick inte att få riktig kontakt med henne, så hon kunde lugna sej, utan hon fortsatte här, och jag fick försöka förklara för hennes kompis att smurfen har börjat med medicin som kan göra henne så arg så hon inte vet riktigt vad hon säger och gör. Det är inte lätt det där, för även om kompisen varit med förut, så har det aldrig varit så här illa. Men sen vände hon på en 5-öring, precis som det aldrig hade hänt. För att om 10 minuter komma igång igen. Men det slutade bra i sista ändan.
Jag skrev ett mejl till hennes fröken, berättade och bad dom vara uppmärksamma fortsättningsvis så det inte blir såna här grejjer i skolan. Det kan gå väldigt fel om man inte kan hantera det rätt. Så bäst att alla berörda vet om vad som händer omkring henne och med henne. Hon är viktig och det bästa jag har.
Själv fick jag ett bra besked i dag från Försäkringskassan. Jag blev beviljad full sjukersättning, vilket jag aldrig vågat hoppas på. Jag har fått kalla handen förut och blivit utkastad utan ersättning. Men denna gången blev den beviljad. Det känns så skönt att äntligen kunna slappna av och inte behöva oroa sej hela tiden, hur det kommer se ut nästa vecka, nästa dag osv. Inte kunna planera och lägga upp rutiner, för man är rädd att de inte ska kunna fungera, för att någon tar ifrån en det man försöker bygga upp så gott man kan.
Många vet inte hur mitt liv är, eller så vill dom inte förstå. Men det är okej! Det är jag som lever det och jag som får kämpa för mej, min smurf och vårt varande på denna jord. Men jag behöver inte bli dömd av trångsynta besserwissers som hört nåt här eller vet nåt där. Ingen har vandrat i mina skor och kan inte ens föreställa sej vad jag gått igenom i mitt liv. Ingen vet hela historien, och ag tar den med mej i graven när det är dags. Jag har Inget som helst behov av att riva upp hela historien för att försöka få någon att ändra uppfattning om mej, då halkar jag ner igen och upplever allt om och om igen. Så jag försöker inte, utan säger bara att så är det. Jag är inte den samma som jag en gång varit, och kan inte bli det heller. Det är en otroligt smärtsam sorg för mej, men jag är den jag är i dag med toppar och dalar. Jag är människa, en människa som försöker fungera varje dag, men inte lyckas fullt ut, men det är okej. Jag gör mitt bästa och måste göra det på egen hand. Det är bäst så. En vacker dag ska jag skriva ner hela historien, men det är när jag känner mej stark nog att göra det. Det är något jag vill göra. Nog om mej, jag har fått bekräftelse idag och det känns otroligt bra.
Tillbaks till min smurf =) Jag önskar henne en bättre dag i morgon, och hoppas få hem ett gladare barn än jag fick i dag. Hon förtjänar att må bra, för det är hon. Bra , genialisk, intelligent, unik, vacker och otroligt kärleksfull. Precis en sån jag vill att hon ska vara. Hon säger att jag är den bästa mamman hon kan ha, för jag kan henne, vet henne och det gör henne trygg. Vad spelar det för roll om hon har Aspergers och Adhd? Det är bara bokstäver och krumelurer . och jag älskar henne oavsett hur många krumelurer hon består av. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar