Snö och krumelurer

I dag vräker det fullkomligt ner snö. Jag och Smurfen har skottat och skottat, men ändå är det lika mycket när vi sticker näsan utanför dörren. Undrar lite över hur det ser ut i morgon bitti, men det tar vi då.

Smurfen har tagit sin medicin i 3 dagar nu, och det märks lite skillnad i hennes humör. Hon sover bättre på natten med insomningstabletten, så underbart, men humörsvängningarna som dykt upp i dag är inte så roliga. Hoppas att dom är övergående! För jag vill inte att hon ska må dåligare, utan tvärsom. Vi tar oss igenom detta stadium och hoppas på skillnad. Det utbrottet hon fick i eftermiddags var inte nådigt. Mjölken for ut över golvet, och hon svor och skrek åt både mej och hennes kompis och det gick inte att få riktig kontakt med henne, så hon kunde lugna sej, utan hon fortsatte här, och jag fick försöka förklara för hennes kompis att smurfen har börjat med medicin som kan göra henne så arg så hon inte vet riktigt vad hon säger och gör. Det är inte lätt det där, för även om kompisen varit med förut, så har det aldrig varit så här illa. Men sen vände hon på en 5-öring, precis som det aldrig hade hänt. För att om 10 minuter komma igång igen. Men det slutade bra i sista ändan.

Jag skrev ett mejl till hennes fröken, berättade och bad dom vara uppmärksamma fortsättningsvis så det inte blir såna här grejjer i skolan. Det kan gå väldigt fel om man inte kan hantera det rätt. Så bäst att alla berörda vet om vad som händer omkring henne och med henne. Hon är viktig och det bästa jag har.

Själv fick jag ett bra besked i dag från Försäkringskassan. Jag blev beviljad full sjukersättning, vilket jag aldrig vågat hoppas på. Jag har fått kalla handen förut och blivit utkastad utan ersättning. Men denna gången blev den beviljad. Det känns så skönt att äntligen kunna slappna av och inte behöva oroa sej hela tiden, hur det kommer se ut nästa vecka, nästa dag osv. Inte kunna planera och lägga upp rutiner, för man är rädd att de inte ska kunna fungera, för att någon tar ifrån en det man försöker bygga upp så gott man kan.

Många vet inte hur mitt liv är, eller så vill dom inte förstå. Men det är okej! Det är jag som lever det och jag som får kämpa för mej, min smurf och vårt varande på denna jord. Men jag behöver inte bli dömd av trångsynta besserwissers som hört nåt här eller vet nåt där. Ingen har vandrat i mina skor och kan inte ens föreställa sej vad jag gått igenom i mitt liv. Ingen vet hela historien, och ag tar den med mej i graven när det är dags. Jag har Inget som helst behov av att riva upp hela historien för att försöka få någon att ändra uppfattning om mej, då halkar jag ner igen och upplever allt om och om igen. Så jag försöker inte, utan säger bara att så är det. Jag är inte den samma som jag en gång varit, och kan inte bli det heller. Det är en otroligt smärtsam sorg för mej, men jag är den jag är i dag med toppar och dalar. Jag är människa, en människa som försöker fungera varje dag, men inte lyckas fullt ut, men det är okej. Jag gör mitt bästa och måste göra det på egen hand. Det är bäst så. En vacker dag ska jag skriva ner hela historien, men det är när jag känner mej stark nog att göra det. Det är något jag vill göra. Nog om mej, jag har fått bekräftelse idag och det känns otroligt bra.

Tillbaks till min smurf  =)  Jag önskar henne en bättre dag i morgon, och hoppas få hem ett gladare barn än jag fick i dag. Hon förtjänar att må bra, för det är hon. Bra , genialisk, intelligent, unik, vacker och otroligt kärleksfull. Precis en sån jag vill att hon ska vara. Hon säger att jag är den bästa mamman hon kan ha, för jag kan henne, vet henne och det gör henne trygg. Vad spelar det för roll om hon har Aspergers och Adhd? Det är bara bokstäver och krumelurer . och jag älskar henne oavsett hur många krumelurer hon består av. Så det så.

Nollningsstatus

Tänker skriva om våra handikap här inne from nu. Vår vardag, problem och glädjeämnen, ja helt enkelt vårt liv som oss själva. Passar bra att börja här och nu, för vi har förändringar omkring oss i massor just nu.

Då börjar vi en ny epok i vårt liv igen.

Smurfen var ju hos läkaren på Hab i tisdags. Han förstod genast vad jag talade om och förutom Aspergersdiagnosen så har vi nu även en Adhd diagnos. Amen på det! Det har jag tänkt hela tiden. Så nu har vi fått ut Strattera och Circadin till henne. Läkaren undrade varför hon inte fått medicin innan när hon har det så jobbigt? Jag sa till honom att inte är det jag som stått i vägen för det. Jag har bönat och bett på mina bara knän för min lilla smurf, men nej, ingen har lyssnat förrän nu! 8 år har det tagit tills i dag, 7 utav dom har jag kämpat för att få en utredning eller psykologbedömning på mitt ohanterliga ångestfyllda barn.

Tänk så många tårar av frustration, trötthet, uppgivenhet och ilska som runnit nerför mina kinder. Tänk hur många tårar, tankar och så mycket smärta min lilla smurf bär inom sej och som hon inte orkat bära heller pga att sociala myndigheter skyllt på att hon inte har någon fadersgestalt hemma, och en mamma med dålig ekonomi, blablabla. Dom borde skämmas, säger jag bara. Egentligen skulle dom få böta till varje barn dom missbedömer, för det är nog fler än vad dom hjälper! För hur kan dom bedöma när dom ser ett barn som kryper runt på golvet gråtandes och skäller som en hund under hela besöket, att det är för att vi inte har nån fadersgestalt eller dålig ekonomi? Kan det vara så att barnet får Doggy i stället, för mat? Ja, så måste det vara!? Eller hur tänkte dom där?

OM jag fick bedöma situationen, så har det inte med något av det att göra, utan det beror på att barnet inte känner de människor som trampat in i hennes hem, och dessutom nonchalerar henne och sitter vid köksbordet och talar om henne i 3:e person med hennes mamma. Hon bet den ena kvinnan i fråga i benet vid ytterdörren för att hon inte tittade på henne. (bra gjort egentligen, eftersom det inte var för min skull dom skulle varit där utan för att se hur barnet fungerade i hemmet) *obs. sarkasm* Behandlar dom henne som en hund, så får dom en hund, hon är smart! Hon tänker rakt!

Nu har vi efter många år i alla fall kommit till en punkt där vi kanske kan få en förändring. Vi har Habiliteringen med oss i ryggen, Smurfen har fått hälpmedel av arbetsterapeuten, klocka, almenackor, väggschema och kedjetäcke. Adhd medicin och insomningstabletter av läkaren, och en psykologkontakt för henne själv på hab. Vi har även fått beviljat ett halvt vårdbidrag på försäkringskassan, för att hon ska kunna få sina behov tillgodosedda.

Vi ska även flytta till en bättre lägenhet i årsskiftet, där vi kan börja om från noll, planera om och skala av intrycken lite, skapa en lättare omgivning för både henne och mej. Vi ska försöka få en riktigt bra omstart jag och min lilla smurf! Nu är det bara skolan vi ska fortsätta trycka på, för där är det ganska så ohållbart i framtiden om dom inte börjar anpassa redan nu. Än så länge hänger hon med någorlunda, men det blir större krav både från skola och klasskamrater, så vi får se hur det blir framöver. Jag kommer skriva det här .

Häng med i våra svängar om du vill =)